Det vi inte vet

Går tiden lite i förväg, men fann ändå detta intressant då vi förmodligen kommer att behandla temat nästa vecka.

Hur mycket vet vi egentligen om barnets situation?

Barn flest är mycket lojala ovanför sina vårdnadshavare och skyddar dessa, ett flertal av barn med svår hemmasituation kan även tro att de är problemet.

Vet jag pratat om det förr, men är värd att nämnas igen, boken "jeg tror du skjönner det sjöl" av Jon Gangdal som handlar om 8 åriga Christoffer som systematisk blir misshandlad till döds - utan att vare sig skola eller andra ingriper. Christoffer visar barnens lojalitet tydligt och svarar endast "jag tror egentligen du fattar" när folk frågar om hur han mår..

http://www.nrk.no/vestfold/christoffers-mormor-bidrar-i-bok-1.7320173 

Hitta även denna filmsnutt om ämnet, denna är en del av ett projekt i Norge som uppmanar barn att våga säga ifrån

http://www.nrk.no/skole/klippdetalj?topic=nrk:klipp/828575

Den är på norska - men bilderna talar sitt tydliga språk.

Hur ska vi kunna hantera liknande saker för att kunna undvika flera tillfällen som Christoffer - och att kunna hjälpa de barn som inget säger?

/Jeanette

Gruppgestaltning 1

Hej!

Vi i Marvika har valt att göra två olika gruppgestaltningar och här kommer den första utifrån hur vi har tolkat uppgiften. Lägg gärna in kommentarer och tyck till, om såväl form som innehåll.

Ha en fin dag!//Evelynn Cederholm, Annika Lund och Malin Andersson (Mariestad) 

En för snäv gräns?

Hej!

Förra veckans blogginlägg diskuterade vi normer utifrån Elmeroth (2012) och denna veckan fortsätter vi diskussionen om normalitet utifrån Bartholdsson (2008). Även om diskussionen i sig relaterar till samma område är det dock ett så viktigt ämne att diskutera och fler infallsvinklar kanske framkommer genom kursens gång.

Vad är det vi ser som normalitet idag? Hur uppfattar vi andra och hur blir vi själva uppfattade? Vem bestämmer vad som är normallt och inte? Ser vi utanför gränsen vad som anses vara normalt? Hur ser lärare på elever i skolan? Finns det någon elev som kan placeras in i facket ”den normala eleven”? Vad får detta för följder för elevens reella inflytande i skolan? Hur ska man som lärare planera för att ge utrymme för reellt inflytande i relation till begreppet normalitet? Bartholdsson (2008) skriver om elever som avviker från ordningen eller opponerar sig kanske i själva verket söker uppmärksamhet och vill testa gränser. Avviker detta från det normala beteendet? Det finns många frågor kopplat till detta ämne och det finns många olika synsätt och tolkningar. Bartholdsson (2008) menar att det idag finns föreställningar om såväl dagens barn, föräldrar, samhälle och skola vilket får konsekvenser av hur lärare förstår och beskriver sitt uppdrag. Hon menar vidare att vi människor försöker uppträda korrekt och normalisera oss utifrån vad som förväntas vara normalt i olika sammanhang.

För läraren blir det viktigt att ta en utgångspunkt i att se barn som aktörer och inte passiva mottagare. På så vis blir det möjligt att se mötet mellan elev och vuxna som en ömsesidig påverkan med lika stort inflytande på varandra (Bartholdsson, 2008). Vidare menar hon att det även är viktigt att se eleven och dess behov av att bli sedd som en utgångspunkt för lärarprofessionalitet som en vänlig aspekt av maktutövning.

Vad har vi egentligen för uppfattningar av vad som är normalt? Har vi satt gränsen för vad som är normalt inom en för snäv gräns? Det som anses gå utanför gränsen kanske inte alls är onormalt om vi andra bara öppnar upp och tillåter oss se ett bredare område för vad som anses vara normalt. Påverkar det reella inflytandet olika elever beroende på om eleven i fråga anses vara normal eller inte?

Många frågor men dock så viktiga, vad anser ni i någon av dessa frågor?

Hälsningar//Malin Andersson (Mariestad)

Källa: Bartholdsson, Å. (2008). Den vänliga maktutövningens regim: Om normalitet och makt i skolan. Stockholm: Liber.

På tal om mobiler

Fick ett blad i brevfacket på jobbet idag, hämtat från bastitext.se, på tal om mobiler och sociala nätvärk i skolan. Texten handlar om multitasking, en förmåga som blivit alltmer känd i dagens samhälle och även i skolan.  Där nämns att enligt ett företags kundtjänst tittade de anställda på sina privata mobiler i snitt 10 gånger i timmen, om de inte träffat någon speciell de väntade på skulle höra av sig, då blev det mer. I snitt var 6:e minut, om inte mer.

Detta var äldre människor, det gäller väl inte barn?  Mobiler och paddor är alltmer förekommande i lägre åldrar, även bland mellanstadieelever, dessa tittar enligt egen erfarenhet på sin mobil långt mer än 10 gånger i timmen. Eller slösurfar vid möjlighet, dock kan de i denna ålder styras mer och telefonerna kan i större grad styras bort under skoltid. Ett exempel som togs i denna text riktar sig förmodligen mot högstadieelever/gymnasiet, där eleverna hade fått lägga fram sina telefoner för att se hur många som fick pushnotiser eller blev kontaktade under en lektion, den som vann, eller förlora fick 22 pushar..

Det finns även studier som visat att sociala nätverk kan vara delaktiga i barn och ungas sömnproblem, de får aldrig lugnet i kroppen då telefonen måste kontrolleras regelbundet, har det hänt något på FB, Insta etc.. Från de forskarna uppmuntrades det att telefonen inte skulle vara på samma rum under natten

Ett flertal arbetsgivare både i Sverige och i resterande av EU bekymrar sig alltmer för nya arbetstagares mentala närvaro på jobbet.   Det har inom fler branscher upplevts att telefonen går före jobbet vid samtal och pushnotiser, jobbet får vänta tills kontakt på sociala nätvärk är avslutat.

/Jeanette

 

Hur kan vi som kommande lärare styra denna balansgång med smartphones/iphones  och sociala nätvärk i undervisningen samtidigt som vi önskar att eleverna har mental närvaro?

Normkritiskt perspektiv i klassrummet

Normkritiska perspektiv – i skolans likabehandlingsarbete

Vad är normen?

 Normen är den position som vi utgår ifrån. Allt annat utöver normen är avvikelser. I den här boken talar man om norm som ”det förgivettagna sättet att vara”. Alltså, det vi tar förgivet. Ett exempel som de tar upp i boken är ”fotboll” och ”damfotboll”. Pratar vi om fotboll tar vi förgivet att det handlar om herrarnas fotboll eftersom det är normen, det förgivettagna. Är det någon annan sorts fotboll än herrarnas måste vi förtydliga det. Normen skapar ett ”vi och dom”: det normala och det som är avvikande.  I de flesta fall är det mannen som är normen, men det finns även omgivningar där kvinnan är normen (manliga sjuksköterskor och manliga förskolelärare).

Diskrimineringslagen (som boken tar upp vid flertal tillfällen) uppmärksammar sju olika faktorer som kan ses som avvikare till normen. Dessa är: kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. I Normkritiskta perspektiv fördjupar man sig i faktorerna kön/genus, heteronormativitet, etnicitet/ tala ett annat språk och funktionshinder/specialpedagogik, vilka konsekvenser dessa avvikelser kan ge och vad som händer när flera faktorer kombineras.

Varför behöver vi vara kritiska till normen?

Diskriminering föds ur föreställningar om vad som är normalt. I samhället och även i klassrummet befinner sig ofta normen i en maktposition gentemot det avvikande.  Detta visas till exempel i löneskillnader mellan män och kvinnor och i styrelserum som statistiskt sett domineras av vita, ej funktionshindrade och heterosexuella män. Genom att identifiera normen och ifrågasätta gränserna är det möjligt att bredda begreppet ”norm” så att fler inkluderas och på så sätt förebygga att diskriminering uppstår.

Vad kan man som lärare göra i klassrummet för att bredda existerande normer? Hur kan lärare medvetandegöra sina elever så att de kan utveckla ett kritiskt förhållningssätt till normer i samhället? Hur tänker ni?

/ Sofia

 

Ett gott ledarskap

Att prata om ledare och ledarskap kan ses som lite ”out of date” i dagens demokratiska skola. Ändå är ett gott ledarskap grunden till en bra skolgång för eleverna och en bra klassmiljö.  Vi diskuterade vad som kännetecknar ett gott ledarskap och det visade sig att vi i grunderna hade lika åsikter om vad som kännetecknar en god ledare, och i detta tillfälle, även en god pedagog.


Att det krävs mycket planering inför lektioner och skoldagar är väl bekant för alla som arbetat som, eller som studerar till lärare. Dock anser vi att lika viktigt som planeringen är tryggheten i sin roll som pedagog, och ledare, att våga vika ifrån planeringen, att vara flexibel och lyssna in eleverna och klassen. Att våga inse sina begränsningar och erkänna för eleverna att du som ledare och pedagog också kan göra fel. Även pedagoger och ledare är människor, och der är mänskligt att fela. Vid att ledaren felar, lär även eleverna att de kan fela, göra om och göra rätt.


Din personlighet vill till dels avgöra vilken typ av ledare du blir, man kan jobba fram fler sidor av sig själv, men man måste kunna stå för sin åsikt och låta ledartypen komma naturligt – annars vill eleverna relativt snabbt avslöja spelet och din position som ledare vill försvagas, något som igen kan leda till en osäkerhet i klassmiljön.


Ett gott ledarskap kan vara så mycket, men arbetas det utifrån personligheten och man tillvaratar individens behov av att synas och få positiv feedback eller konstruktiv kritik anser vi att man som pedagog är inne på rätt spår.

Normalitet, vad är det?

Litteratur: Normkritiska perspektiv, Elisabeth Elmeroth (red)

Något som denna bok tar upp i de första kapitlen är normer och normalitet.

Något som vi alla tycker att vi aldrig gjort och aldrig kommer att göra är att dela upp elever i grupper och sätta en ”stämpel” på dem. Men om sanningen ska fram, vem har inte gjort det? Du sätter elever/barn i grupper väldigt tidigt, tjejer leker med dockor och bär rosa och killar leker med traktorer och bilar och bär blått. Tjejer pratar mindre än killar, men om tjejerna väl tar till sin röst och pratar rätt ut och stör är de dem som vi verkligen säger till och tillrättavisar. Samtidigt som vi vill att de ska synas mer i klassrummet. I första kapitlet nämns boken Så mycket starkare Av Christina Herrström när läraren vill att tjejerna ska ta större plats. När de väl gör det blir det kaos i klassen och skolan.

Vi som lärare måste därför bjuda in eleverna och sätta gränser för hur vi vill ha. Låta eleverna få vara med att sätta gränserna så eleverna också vet vart gränserna går för alla.

Boken tar också upp normalitet, vad är normalt och inte? För att kunna förstå beskriver Eek-Karlsson detta med hjälp av ”normens öga.”

”När någon befinner sig mitt i ögat, märks inte normerna, då dessa oftast är helt internaliserade i individen. Hon känner sig säkerligen relativt bekväm i de sociala sammanhang hon befinner sig i. Den sociala ordningen känns fullkomligt självklar. Mitt i ”ögat” finns således den normgrupp som har definierat det som är normalt för gruppen. Det innebär att de som definieras som avvikare i förhållande i normgruppen hamnar utanför ögat.” (Elmeroth, 2012, s. 22-23)

Har du någon gång oavsiktligt delat in eleverna i grupper eller innan du ens träffat en elev bildat dig en uppfattning då någon annan vuxen gett dig en bild av denne? Vad ska vi som lärare göra för att detta inte ska ske? 

Leda med glädje:)

Hej!

Jag skulle gärna vilja hänvisa till den föreläsningen med Pia Sundhage som ligger ute på lärarna blogg från ur.se som heter Leda med glädje. Länken kommer här:

http://www.ur.se/Produkter/176863-UR-Samtiden-Idrottslararstamman-2013-Leda-med-gladje

Jag har själv haft Pia som tränare och har erfarenhet av vilket fantastisk ledare hon är som verkligen tar fram det bästa hos varje individ. Hennes engagemang och glädje som hon visar är fantastisk anser jag. Mycket av det hon talar om här kan omsättas till oss ur ett lärarperspektiv och jag tycker hon är en sann inspirationskälla och bra ledare.

Så jag bara rekommenderar den en extra gång även om den redan finns ute.

Mvh//Malin

Välkommen!

Hej och välkommen!

På den här bloggen kommer vi skriva tankar och funderingar kring en del av den litteratur vi läser inom kursen ”Leda lärande” vid Karlstad Universitet. Vi har valt att kalla bloggen för Marvika då vi som kommer driva bloggen kommer från metropolerna Mariestad och Arvika. Nedan kommer en liten presentation om oss som driver bloggen.

Andreas Hellberg, 29 år Arvika. Grundlärarprogrammet 4-6 distans.

Sofia Carlzon, 30 år Arvika. Grundlärarprogrammet 4-6 distans.

Jeanette B. Brennholt, 35 år Arvika. Grundlärarprogrammet 4-6 distans.

Malin Andersson, 30 år, Mariestad. Grundlärarprogrammet F-3, distans.

Evelynn Cederholm, 27 år, Mariestad, Grundlärarprogrammet F-3, distans.

Frida Kristiansson, 23 år, Mariestad, Grundlärarprogrammet F-3, distans.

Annika Lund, Mariestad, 31 år, Grundlärarprogrammet F-3, distans.

 

Hoppas du får en intressant lässtund//Marvika