söndag 19 april 2015

En för snäv gräns?


Hej!

Förra veckans blogginlägg diskuterade vi normer utifrån Elmeroth (2012) och denna veckan fortsätter vi diskussionen om normalitet utifrån Bartholdsson (2008). Även om diskussionen i sig relaterar till samma område är det dock ett så viktigt ämne att diskutera och fler infallsvinklar kanske framkommer genom kursens gång.

Vad är det vi ser som normalitet idag? Hur uppfattar vi andra och hur blir vi själva uppfattade? Vem bestämmer vad som är normallt och inte? Ser vi utanför gränsen vad som anses vara normalt? Hur ser lärare på elever i skolan? Finns det någon elev som kan placeras in i facket ”den normala eleven”? Vad får detta för följder för elevens reella inflytande i skolan? Hur ska man som lärare planera för att ge utrymme för reellt inflytande i relation till begreppet normalitet? Bartholdsson (2008) skriver om elever som avviker från ordningen eller opponerar sig kanske i själva verket söker uppmärksamhet och vill testa gränser. Avviker detta från det normala beteendet? Det finns många frågor kopplat till detta ämne och det finns många olika synsätt och tolkningar. Bartholdsson (2008) menar att det idag finns föreställningar om såväl dagens barn, föräldrar, samhälle och skola vilket får konsekvenser av hur lärare förstår och beskriver sitt uppdrag. Hon menar vidare att vi människor försöker uppträda korrekt och normalisera oss utifrån vad som förväntas vara normalt i olika sammanhang.

För läraren blir det viktigt att ta en utgångspunkt i att se barn som aktörer och inte passiva mottagare. På så vis blir det möjligt att se mötet mellan elev och vuxna som en ömsesidig påverkan med lika stort inflytande på varandra (Bartholdsson, 2008). Vidare menar hon att det även är viktigt att se eleven och dess behov av att bli sedd som en utgångspunkt för lärarprofessionalitet som en vänlig aspekt av maktutövning.

Vad har vi egentligen för uppfattningar av vad som är normalt? Har vi satt gränsen för vad som är normalt inom en för snäv gräns? Det som anses gå utanför gränsen kanske inte alls är onormalt om vi andra bara öppnar upp och tillåter oss se ett bredare område för vad som anses vara normalt. Påverkar det reella inflytandet olika elever beroende på om eleven i fråga anses vara normal eller inte?

Många frågor men dock så viktiga, vad anser ni i någon av dessa frågor?

Hälsningar//Malin Andersson (Mariestad)

Källa: Bartholdsson, Å. (2008). Den vänliga maktutövningens regim: Om normalitet och makt i skolan. Stockholm: Liber.

18 kommentarer:

  1. Helt sant att det är våra frågor som kanske inte har några säkra svar. Jag passar på att fylla på med ytterligare några frågor: Finns det "normala" lärare? Vad är i så fall normalt hos lärare? Är det ens önskvärt? Och vad är en "normal" lärarstudent?

    Behöver vi begreppet normal och i så fall till vad (i vårt yrke)?

    SvaraRadera
  2. Ja frågorna kan fyllas på. Ett möjligt svar till alla dessa frågor skulle kunna vara att det beror på vem du frågar. Vi alla bär på olika erfarenheter och tycker olika och därmed kommer svaren formas utefter vem det är som svarar. Ne, vi kanske helt enkelt borde ta bort det begreppet:)?

    SvaraRadera
  3. Man kan fråga sig om det finns NÅGON som alltid skulle anses normal oavsett vem vi frågar... De elever som anses "bete sig onormalt" och inte riktigt passar in i mönstret kan ju ofta agera helt annorlunda om de bemöts utifrån sina egna förutsättningar...

    SvaraRadera
  4. Normal är ett dåligt ord, ja Malin vi kan väl ta bort det?:-) Vad är det för beteende som avgör att någon inte är normal? Det är väl egentligen bemötandet från andra som avgör om ett beteende är normalt eller inte. Att ha en funktionsnedsättning som t.ex. innebär att du sitter i rullstol blir ju till en nedsättning först när du kommer ut i samhället och ska in på affären som inte har ramp. Jag tänker att man där kan se det som att en funktionsnedsättning blir en nedsättning först när samhället inte fungerar för dig. Onormalt blir väl någon/något först när jag bemöter den på ett sådant sätt? Har jag en inställning att normal/onormal inte finns så kommer mitt bemötande utgå från det och det vore väl rätt härligt?:-)
    /Martina

    SvaraRadera
  5. Jag tänker på er fråga om vad vi har för uppfattningar om vad som är normalt. Jag känner att idag så har vi väl ändå en högre gräns för vad som är normalt. Fler och fler tatuerar sig på hela armarna, fler och fler har sina egna klädstilar med dreadlocks och piercingar överallt. Fast fler människor ser ut på sitt eget sätt så accepteras de för den de är. Visst i lägre åldrar i skolan är det mer ovanligt med eget utseende och egna klädstilar. Där försöker alla se likadana ut för att "passa" in. Men om vi pratar med våra elever och visar att det finns många olika utseenden så kan vi förhoppningsvis lära dem att alla är normala även om en del kanske ser lite annorlunda ut. Bakom kläderna, tatueringarna, piercingarna och dredlocksen ser alla likadana ut. Alla är uppbyggda med skelett och muskler och så vidare. Jag tror att det bästa sättet att bredda det normala är genom att prata om att det normala är det som var och en känner sig bekväm i.
    // Jessica

    SvaraRadera
  6. Jag har lite svårt för begreppet "normal". Det förutsätter att något inte är det och det ger knappast någon positiv klang kan jag tycka. Jag vill hellre utgå ifrån enskilda behov, att detta behöver jag för att fungera och må bra. Men samtidigt är vi så beroende av gruppen, vi vill inte göra fel utan vi vill passa in och vara delaktiga. Som lärare är det viktigt att visa att alla får vara delaktiga och att sätta värde på elevers ord och tankar. Jag tror inte att det finns en typ av elev som är en typiskt "normal" elev, alla fungerar ju på så olika sätt och vid olika tillfällen. Istället för att försöka pressa alla igenom samma mall, skapa en mall som är rörlig och anpassningsbar.

    Jag tänker på klippet kurslärarna la ut på deras blogg, tror det var ett youtube klipp med Ken Robinson (how schools are killing creactivity), där han berättade om en flicka som inte kunde sitta still på lektionerna. Det var hon som var problemet enligt lärarna, jag kan tänka mig att både eleven och föräldrarna var förkrossade. När de besökte "läkare" (a specialist) och föräldrarna berättade om alla problem hon hade så bad läkaren att de skulle lämna flickan själv i rummet med musik påslagen. Flickan började röra sig till musiken och "läkaren" vänder sig till föräldrarna och säger att hon inte är sjuk, hon är en dansare, ta henne till en dansskola. Hon kom att bli en väldigt framgångsrik dansare senare.

    Det låter så klart som en drömscenario, tänk om det vore så lätt. Att både hitta ett drömyrke och intresse hos en elev, som samtidigt talar till elevens specifika behov. Men jag tycker ändå att berättelsen är motiverande, man skall verkligen inte låta det "onormala" hindra. Kanske det kan bli en tillgång? Kanske det är så man ska se det.

    SvaraRadera
  7. Jag uppfattar begreppet ”normal” som ett medelvärde för människor. Det är den hopräknade summan av ett visst antal personligheter, dividerat med antalet personer. Det betyder att i en grupp människor behöver det inte finnas en enda individ som är helt normal, däremot finns det människor som är närmare medelvärdet än andra. I lärarprogrammet lär vi oss mest om hur vi ska undervisa genomsnittseleven; ”medelvärdet”. Fungerar inte den undervisningen talar vi om anpassningar och individualiseringar. Begreppet ”anpassningar” tycker jag talar lite mer för att det finns en norm som man avviker ifrån. Talar man däremot om ”individualisering” uppmärksammar man att det i en klass finns många olika individer som har olika behov. Genom att se alla elever som unika individer och individualisera undervisningen tror jag kan bredda synen på vad som är normalt. Risken finns ju att vi aldrig kommer stöta på den helt normale genomsnittseleven i verkliga livet.
    /Sofia

    SvaraRadera
  8. Håller med de andra i att ordet normal inte är anpassat för skolan, vem kan avgöra vad som är normalt? Jag minns när jag gick i mellanstadiet hur en kille ställde sig upp och sa högt och tydligt "det är bara jag som är normal i denna klass". Det startade en diskussion om gjorde att han ångrade sitt uttalande där vi andra menade att han då inte var normal eftersom "normal" enligt mig anses vara en norm som majoriteten följer.
    Känns som om ordet normalt inte fungerar längre eftersom man istället ska se individen och inte dela in dem i olika grupper.

    SvaraRadera
  9. När jag läser om det här med normalitet så tänker jag direkt: vem bestämmer egentligen vad som är normalt? Vem sätter gränserna? Är det som är normalt för mig detsamma som är normalt för dig? Det är frågor som man kan diskutera länge. Precis som jag kan läsa i en kommentar här ovan så tolkar jag normalitet som ett medelvärde för människor. Någonstans mitt emellan. Men vem säger att det som finns utanför ramarna inte är normalt? Jag tycker att det här är viktigt frågor och blir direkt sugen på att ta med mig dessa diskussionsfrågor till klassen för att diskutera vidare för att se vad eleverna har för tankar kring detta.

    Tack för ett bra inlägg!

    SvaraRadera
  10. Bra blogginlägg. Funderar lite över normalt och att det hela tiden är samhället som sätter upp denna gräns för vad som kan anses normalt. Tittar vi tillbaka på historien och alla ”stora” män och kvinnor som nämns i historieböckerna är detta ofta personer som gjort det som inte anses ”normalt” eller accepterat från samhällets sida. Samhällsutvecklingen leds egentligen framåt av människor som vågar göra och gå emot det som är normalt. Vi som lärare kanske borde uppmuntra det onormala tänkandet/beteende istället och se vad vi kan lära från det. Tror inte det är vår uppgift att stöpa våra elever efter samma mall. Vår uppgift är nog snarare att uppmuntra olikheten, modet att våga prova sina idéer och få utveckla sin kreativitet utan att ifrågasättas om vad som är normalt. Frågan är bara hur skolan ska kunna lyckas möta alla olika individer på rätt sätt.

    SvaraRadera
  11. Jag håller med tidigare skribenter, ett väldigt intressant inlägg. Ordet normalt kan ju betyda så många olika saker. Något som jag tycker är normalt kanske inte du tycker är normalt och så vidare. Därför borde ordet användas på ett annat sätt, personlighetsnormal? Individnormal? Jag vet inte, men det viktiga är väl egentligen och poängtera att alla är normala på sitt eget sätt eller att alla får vara precis hur man vill.
    Håller med Ann-Britt. Det är ju faktiskt inte vara eleverna som ska placeras i det "normala" facket, finns det onormala lärare också? Självklart!

    SvaraRadera
  12. Jag kan inte annat än att hålla med er andra om ordet ”normal” blir ett negativt laddat ord. Precis som litteraturen (bartholdsson,2008) beskriver så knuffas vi ju in i olika kurvor om vad som anses vara inom det normala. Man kan se på det som att det finns en god tanke bakom att samhället kan fånga upp tex barn som inte mår bra av olika andledningar, då tänker jag främst på att redan som foster i magen dokumenteras vi in i sk ”normalkurvor” Ordet/begreppet används idag, tex hos läkaren kan man höra, det är helt normalt, men i skolans värld låter det inte särskilt trevligt och där skulle man fundera på ett annat uttryck som passar till den situationen/Annika Lund

    SvaraRadera
  13. Ja, vad är normal? Jag har alltid ansett mig själv vara "normal", men utifrån vad då? Jo, jag tror jag passar in i "lilla landet lagom (Sverige). Efter att ha läst kurslitteratur, sett filmklippen och läst bloggar så inser jag hur inskränkt jag har varit och förmodligen kommer att vara även i fortsättningen MEN....förhoppningsvis med ett öppnare sinne. Jag tror att vi normaliserar omedvetet och så länge vi inte påminns om det eller det är ett problem så reagerar vi inte på det. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Härligt!

    SvaraRadera
  14. Jag håller med om att ordet normal har en negativ klang. Vem har egentligen rätt att bestämma vad som är normalt eller inte normalt? Varför skulle något eller någon vara bättre bara för att de gör eller ser ut på ett visst sätt?Jag tycker bara "normen" har en trist förmåga att stänga ute en viss grupp människor. // Dragana Lind

    SvaraRadera
  15. Att alla få vara som den själv vill så länge den inte skadar någon annan måste kunna anses som normalt för varje enskild person. Ingen annan har ju rätt att bestämma om du är normal eller inte. Jag tror att vi lärare har en jättestor och viktig uppgift här, att tidigt visa och uppmuntra olikheterna hos oss och att ingen är "mer" normal än någon annan.

    SvaraRadera
  16. Ordet normal skulle väl enkelt kunna ersättas med "genomsnittlig", någon/något som följer en rådande norm i samhället, ett slags ideal. Man kan ju verkligen fundera på vilka egenskaper den "perfekte" genomsnittspersonen skulle ha, och hur många som skulle passa in precis på allt - övriga som avviker på bara någon egenskap skulle ju i så fall framstå som onormala. Det är tydligt att ett behov länge funnits i samhället av att beskriva vad som inte passar in. Tack och lov har vi gått från en tid, faktiskt inte längre tillbaka än på 60-talet, då avvikande barn definierades som hel-, halv-, och kvartsidioter (!).

    Jag kan hålla med tidigare kommentarer som uttrycker tveksamhet kring om verkligen "normal" som begrepp platsar i dagens samhälle. Varje individ är unik och som lärare kan man inte använda någon "normal-undervisning" utan man får utgå från elevernas individuella behov, där alla elever ses som en tillgång och kan delta på likvärdiga villkor.

    SvaraRadera
  17. Jag tror att själva gruppen avgör för vad som är normalt. Exempelvis att vi lärare är väldigt olika individer och vi utmärker oss på olika sätt. Fika rasten i lärarrummet ser olika ut beroende på skola och de individer som är där. och så tror jag det är i klassrummet också. I en tyst grupp kan det anses vara onormalt att prata högt, medens en livligare grupp skulle se det som onormalt att vara tyst. Enligt min åsikt är det gruppen i det stora hela som avgör vart gränsen går på "normal skalan"
    Därför har läraren en väldigt viktig uppgift att påverka och bibehålla miljön i undervisningen. Om miljön känns trygg vågar man vara sig själv mycket mer och då känns inte saker lika normal/onormala. Läraren bör då lägga fokus på att individanpassa undervisningen och visa på att alla är olika individer som lär sig olika. En del tar längre tid, en del felar fler gånger än andra, tålamodet kan gå upp och ned, men det är gemensamt. Det är inget konstigt att vi är olika. Att diskutera fram hur man vill ha det i undervisningen och varför, och hur alla är delaktiga till att påverka miljön. Att se sin egen del hur man påverkar gruppen och vad som är okej.

    SvaraRadera
  18. Håller också med om att ordet "normal" har en negativ klang. Ett bra klassrumsklimat och en sammansvetsad klass som eleverna kan känna sig trygga och trivas i, tror jag är oerhört viktigt. När det råder en positiv anda i klassrummet tror jag att det bidrar till att alla elever får känna att de duger precis som de är.

    SvaraRadera