Normkritiska
perspektiv – i skolans likabehandlingsarbete
Vad är normen?
Normen är den
position som vi utgår ifrån. Allt annat utöver normen är avvikelser. I den här
boken talar man om norm som ”det förgivettagna sättet att vara”. Alltså, det vi
tar förgivet. Ett exempel som de tar upp i boken är ”fotboll” och ”damfotboll”.
Pratar vi om fotboll tar vi förgivet att det handlar om herrarnas fotboll
eftersom det är normen, det förgivettagna. Är det någon annan sorts fotboll än
herrarnas måste vi förtydliga det. Normen skapar ett ”vi och dom”: det normala och
det som är avvikande. I de flesta fall
är det mannen som är normen, men det finns även omgivningar där kvinnan är
normen (manliga sjuksköterskor och manliga förskolelärare).
Diskrimineringslagen (som boken tar upp vid flertal tillfällen) uppmärksammar sju olika
faktorer som kan ses som avvikare till normen. Dessa är: kön, etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell
läggning. I Normkritiskta perspektiv fördjupar man sig i faktorerna kön/genus,
heteronormativitet, etnicitet/ tala ett annat språk och funktionshinder/specialpedagogik,
vilka konsekvenser dessa avvikelser kan ge och vad som händer när flera
faktorer kombineras.
Varför behöver vi vara kritiska till normen?
Diskriminering föds ur föreställningar om vad som är
normalt. I samhället och även i klassrummet befinner sig ofta normen i en maktposition
gentemot det avvikande. Detta visas till
exempel i löneskillnader mellan män och kvinnor och i styrelserum som statistiskt
sett domineras av vita, ej funktionshindrade och heterosexuella män. Genom att
identifiera normen och ifrågasätta gränserna är det möjligt att bredda
begreppet ”norm” så att fler inkluderas och på så sätt förebygga att
diskriminering uppstår.
Vad kan man som lärare göra i klassrummet för att
bredda existerande normer? Hur kan lärare medvetandegöra sina elever så att de
kan utveckla ett kritiskt förhållningssätt till normer i samhället? Hur tänker ni?
/ Sofia
Jag tycker den här diskussionen kring normer är väldigt intressant. Jag har en arbetskollega (också lärare) som är homosexuell. Hon har också ett barn tillsammans med sin fru som även det är som det så vackert heter... avvikande. Hur hon jobbar med att bredda (kanske omedvetet) elevernas "normtänkande" är väldigt intressant. Läraren är väldigt öppen om sitt liv och sin familj. Eleverna i skolan har vid flera tillfällen träffat hennes barn och hon delar gärna med sig utav vad familjen gör på helger och på fritiden. Detta fungerar otroligt bra! Eleverna hade stor respekt och gillade läraren från början och när hon sedan berättar om sitt familjeliv ser eleverna att hon lever precis på samma sätt som andra familjer. Det spelar faktiskt ingen roll om det är två mammor, två pappor, en mamma, en pappa eller en mamma och en pappa. Livet fungerar flyter på ändå. Jag har inte någon gång under min tid på skolan hört några kränkande ord angående sexuell läggning till varken elever eller lärare. Jag vet inte om detta förhållningssätt kan fungera överallt men på denna skola gör det de. Att vara öppen och prata med eleverna om olika "familjekonstellationer" och sexuell läggning och hur viktigt det är att visa respekt tror jag är nyckeln till att bredda de existerande normer som finns.
SvaraRaderaJa, detta är ett så viktigt ämne att diskutera. Intressant och kul Linda när du berättar utifrån ett verkligt exempel. Jag håller med dig och anser att det är viktigt att prata om och vara öppen med normer. Att fånga ögonblicket och diskutera om det är något som uppstår eller om eleverna har frågor. Att ta sig tid till det. Jag anser också att det är viktigt att ifrågasätta de uttalanden elever har som handlar om vad som är normalt och vad som inte är normalt, oavsett om det gäller, kön, etnicitet, bakgrund, socialt ursprung och så vidare. Vad är det som gör att du säger såhär? Vem har sagt det? Hur tänker du kring detta själv? Vad tror du det innebär det du säger? Och så vidare. Vi behöver lyfta dessa frågor i klassrummet. Många gånger så är det väll så att elever uttrycker sig på ett visst sätt eller undrar för att de inte har erfarenhet eller kunskap om frågan i sig. Många gånger kanske de slänger ur sig en kommentar fast de egentligen inte vet vad de säger eller vilka följder det kan få. Därför är det då så viktigt att lyfta det just i det tillfället som det händer. När barn bara får förklarat för sig och visat för sig är de oftast öppenfamnade och accepterar varandra och andra. Jag tror också de tycker det är intressant att få höra, precis som det du skriver om Linda.
SvaraRaderaMen som sagt att vara öppen och lyfta ämnet tror jag är av stor relevans i dessa frågor. Vi är alla olika och vi måste acceptera varandra som vi är. Hur kul hade det varit om alla var likadana?
Det är intressant det du skriver. Håller heltimme dig att när man pratar olika sporter tänker man oftast på att det är killar som spelar. För en tid sedan var jag i en årskurs femma. Jag valde då att göra värderingsövningar med dem. Detta är en trygg klass som känner varandra väl och därför passade detta bra. Tillsammans satt vi i en ring och jag sa olika påståenden/frågor, höll man med ställde man sig upp och höll man inte med satt man kvar. Detta hade säkert inte fungerat i vilken klass som helst bör understrykas. Denna övning gav massor med intressanta diskussioner. Jag tycker att det är viktigt att diskuterar och prata med lever om samhällets normer i vår dagliga undervisning. / Malin
SvaraRaderaJag håller med om att det är väldigt viktigt att prata med elever om att vi alla är olika, att alla är lika mycket värda oavsett hur vi ser ut, var vi kommer ifrån eller vilket kön vi har. Det står i läroplanen att vi inte får kränka någon på grund av etnicitet, kön, sexuell läggning eller religion. Jag tycker att alla dessa är viktiga saker och att man aldrig får kränka eller diskriminera någon på grund av det här. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vi även pratar med eleverna om att det inte är okej att kränka eller diskriminera någon av någon annan anledning heller. Hela mitt vuxna liv har jag varit överviktig och vet hur det känns när folk tittar snett på en på t. ex. stranden eller i badhuset. När jag var på min VFU var det en flicka där som lider av stor övervikt. Hon är en jätteglad och sprallig tjej med många kompisar men på raster när de leker kull eller på gymnastiken när de ska springa och hoppa så har hon problem att hänga med i samma tempo och ibland kan någon kommentera det. De säger inget elakt direkt men hon tar ändå åt sig av det. Jag känner att som lärare måste vi vara lyhörda och se att såna här saker händer även fast hon inte blir mobbad så blir hon ledsen för sig själv när de andra barnen viskar. Jag tycker därför att det är viktigt att vi pratar med eleverna om att alla människor är olika på många sätt. Vi ser olika ut, vi tänker olika, vi tycker om olika saker och så vidare. Har vi en bra dialog med barnen om såna här saker så tror jag att de förstår det bättre.
SvaraRadera//Jessica
Intressant och viktigt ämne du tar upp i detta inlägg! Jag håller med det som skrivits i kommentarerna ovan att vi måste vara öppna, samtala med eleverna och ifrågasätta samhällets normer. Precis som Malin skrev tror jag på att fånga ögonblicket och ta sig tid att stanna upp och samtala med eleverna när tillfällen dyker upp.
SvaraRaderaAtt lyfta att vi alla är olika men lika mycket värda anser jag också är viktigt, men jag tänker också att man inte bara bör fokusera våra olikheter utan att vi i grund och botten faktiskt är ganska lika, att vi t.ex. har samma grundläggande behov och samma rättigheter.
Jag upplever att små barn ofta är väldigt fördomsfria och accepterande men det tycks hända en hel del på vägen upp till skolåren. Vad är det som händer? Kan det vara så att ju mer vi lyfter att alla är olika, desto mer "medvetna" blir barnen om olikheter och att det kanske skulle vara något avvikande från "det normala"?
/Elisabeth
Intressant det du tar upp i slutet av ditt inlägg Elisabeth. Jag har också många gånger funderat på om det. Funderar barn kring att vi är olika eller ser dem oss som lika i grund och botten och lyfter vi vuxna något som barn kanske inte reflekterat över. Vi kanske gör det till ett problem precis som du skriver och att det leder till det som vi anser vara avvikande. Däremot är det kanske då viktigt som jag i tidigare kommentar skrivit att fånga stunden, om det uppstår något, och att diskutera utifrån det istället för att "dra upp" något bara för att vi ska "få in" det i undervisningen.
SvaraRaderaEtt annat perspektiv kan vara utifrån det du skriver Elisabeth, att om vi uppmärksammar att vi alla är olika, och att barnen blir mer medvetna om olikheter och att det kan vara något avvikande från det normala, att om detta uppmärksammas kontinuerligt borde det till slut inte finnas något som kan läggas inom ramen för vad som är det normala eftersom vi faktiskt är olika allihop. Men då gäller det att vi uppmärksammar allas olikheter. Jag vet inte, bara en tanke som flög förbi. Hur tänker ni?
Ett spännande inlägg, med intressanta kommentarer, som tar upp något som är så väldigt viktigt! Jag tror som som tidigare nämnt att ta tillfället i akt när något speciellt kommer upp som Malin skriver. Att vi som lärare är lyhörda och öppna för diskussioner.
SvaraRaderaSedan tänker jag även att vi måste leva som vi lär, framförallt i klassrummet! Även om vi är medvetna om de sju faktorerna i diskrimineringslagen så tror jag att många kanske ändå inte tänker sig för när det gäller vissa normer. Har vi t.ex. samma förväntningar på pojkar och flickor i klassrummet? Och ser alla personen i sig eller diagnosen/funktionshindret/religionen/sexuella läggningen?
Jag tror att vi omedvetet sätter "stämplar" på människor vi möter, "där är den stökiga", "där är den blyga" o.s.v. och bemöter människorna/eleverna efter dessa stämplar. Barn är väldigt uppmärksamma och tar efter beteenden, så jag tror det är viktigt att visa på hur lika vi alla är i första hand! Sen kan vi tala om de "olikheter" som finns, när tillfällen kommer...
Ett bra och viktigt blogginlägg. I den fjärdeklass jag hade min förra VFU i gjorde de ofta många olika former av värderingsövningar. Jag tror att det är bra att i så låg ålder som möjligt diskutera allas lika värde och jobba med värdegrundsfrågor. Min erfarenhet är att även små barn kan diskutera samhällets syn på normalitet utifrån sin egen nivå. Ofta har dessa barn inga som helst problem med avvikande beteende, utseende eller annat som faller utanför det som samhället ser som normalt. Ju tidigare vi diskuterar detta i klassrummet desto bättre är det, tror jag. Har eleverna redan socialiserats in i att tycka illa om ett slags beteende eller utseende så blir det nog väldigt svårt att få dem ändra sig i sitt tankesätt. Skulle man gå in på ämnet rasism så har jag aldrig upplevt någons forma av rasism bland barn i förskoleklass eller lågstadiet, detta är förmodligen en åsikt som växer fram högre upp i åldern och har den slagit rot i en människa tror jag det blir svårt att ändra denna persons åsikt. Därför tror jag att det är viktigt att vi så tidigt som möjligt börjar diskutera frågor som dessa. //Fredrik
SvaraRaderaTack för ett superbra blogginlägg. Det här är diskussioner som jag anser att man regelbundet behöver ha med sina elever. Det räcker helt enkelt inte att ha det en gång i halvåret utan det är någonting som måste ske med kortare tid mellan. Det framgår ju som sagt väldigt tydligt i läroplanen hur vi ska lära oss att behandla varandra både i och utanför klassrummet. Mänskliga rättigheter är ju faktiskt någonting som är återkommande i alla årskurser i skolan och som eleverna bör ha stenkoll på. På hemsidan för de mänskliga rättigheterna står det att de mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter. Det finns även beskrivet hur man arbetar vidare om en mänsklig rättighet kränks. De mänskliga rättigheterna kan vara bra att hänvisa till och arbeta med i olika projekt om man känner att det behövs i den klass man undervisar i. Jag tror att man kan få bra diskussioner om detta i klassrummet.
SvaraRaderaTack för ett superbra blogginlägg. Det här är diskussioner som jag anser att man regelbundet behöver ha med sina elever. Det räcker helt enkelt inte att ha det en gång i halvåret utan det är någonting som måste ske med kortare tid mellan. Det framgår ju som sagt väldigt tydligt i läroplanen hur vi ska lära oss att behandla varandra både i och utanför klassrummet. Mänskliga rättigheter är ju faktiskt någonting som är återkommande i alla årskurser i skolan och som eleverna bör ha stenkoll på. På hemsidan för de mänskliga rättigheterna står det att de mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter. Det finns även beskrivet hur man arbetar vidare om en mänsklig rättighet kränks. De mänskliga rättigheterna kan vara bra att hänvisa till och arbeta med i olika projekt om man känner att det behövs i den klass man undervisar i. Jag tror att man kan få bra diskussioner om detta i klassrummet.
SvaraRaderaJag tror precis som flera skrivit tidigare på det här med att fånga de tillfällen som ges. I vardagen stöter elever på händelser väldigt ofta som skulle kunna lyftas och diskuteras angående detta med normer. Oavsett vad det gäller kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, över - eller undervikt, funktionshindrade, val av kläder osv. osv. Visst det kanske går mycket tid åt diskussioner men jag vill tro att vi vinner på det i längden. Jag har också upplevt att små barn har stor acceptans men att det försvinner lite med tiden. Kan det ha att göra med att vi blir allt för medvetna om hur man "borde se ut" eller "borde vara"? Därför menar jag precis som de andra, våga ta diskussionen när den uppstår i klassrummet, vänta inte. :)
SvaraRadera
SvaraRaderaJa, visst är det så att det oftast när det pratas om fotboll är det killfotboll de flesta tänker på. I boken Normkritiska perspektiv nämns det om en forskning kring barnlitteratur där det visar att pojkarna i böckerna är de som beskrivs som ”aktiva och starka” medan flickorna mer ”passiva och anpassningsbara”. Det här fick mig att tänka på när jag på min vfu hade ett tema med barnen (i åk 2) som handlade om yrken. Jag bjöd en polis komma och berätta om sitt yrke för eleverna vilket uppskattades enormt. Jag fick genast frågan ”Vad heter han?” Det var självklart för den här eleven (och många fler i klassen) att det var en manligpolis som skulle komma. När jag sa att polisen heter Maria fick vi tillfälle att prata om att flickor också precis som pojkar kunde bli poliser.
Jag håller med om de tidigare inläggen att vi borde prata mer om normer i skolan, passa på mer och ta diskussionerna när de kommer på en gång. // Dragana Lind
At fördjupa sig i vilka normer vi har kanske är en bra början för att sedan kunna bredda sitt normperspektiv och i frågasätta varför de inte ingår i normen? Jag tror att det sistnämda är viktigt att fokusera på och det är runt den frågan den större delen av diskussion. Också visa på att det som bryter mot normen kan föra gott med sig, men samtidig också vad är oke att bryta mot och vad är inte okej och vilka konsekvenser kan det få? Att göra elever medvetna om vad normer är, samt vilka normer vi har, hur de kan brytas och vad det kan leda till på både gott och ont är nog bra. Jag menar regler är aldrig bra att bryta (för det mesta) medan klädstilens norm kan vara oerhört inspirerande att bryta mot. Kanske i klassrummet aktivt diskutera om man sett någon norm brytas och hur man upplevde det osv. Ta vara på (som många skrivit) vardagliga situationer och spräcka fördomar som samhället vilar på! Intressant inlägg och mycket bra kommentarer!
SvaraRaderamvh Kristin